Just precis nu…

Det var ett tag sedan Just precis nu…, så här kommer en liten uppdatering på hur saker och ting ser ut i mitt huvud just nu. Häng på, ni som känner för det, och länka som vanligt gärna i kommentarerna så jag får läsa vad ni har för er. Here we go.

Längtar jag efter: att flytta in i min nya lägenhet och börja göra fint där. Det är bara det där jobbiga med att packa klart och separera allt som står i vägen. Usch. Min vän Magnus säger att det bästa är att försöka vara lite lite salongsberusad när man gör det, för då blir man inte lika sentimental. Jag vet inte om det stämmer, men det hade varit skönt om man kunde plocka ut sitt hjärta och lägga det åt sidan bara under tiden som man packar. Sedan kunde man göra klart allt, låsa dörren och stoppa tillbaks hjärtat helt glatt och oskyldigt. Men det går inte va?

Är jag ledsen för: inte så mycket faktiskt. Eller alltså, självklart känner jag väldigt mycket sorg, men jag har en distans till den nu som gör att den inte tar överhanden utan håller sig på avstånd. Det är väldigt skönt, efter månader av okontrollerad gråt.

Är jag glad för: väldigt mycket fint. Som världens bästa vänner och sena kvällar på Marie Laveau med massor med mat och två fantastiska män, överrasknings-Toddlers & Tiaras-maraton och champagneskålar, söndagsbruncher på Kvarnen och känslan av att vad som helst kan hända när som helst.

Äter jag helst: grillad broccoli! Jag upptäckte det fantastiska med att grilla broccoli (färsk, men olja, salt och peppar på) i början av sommaren och har mer eller mindre levt på det sedan dess. Åh. Gott!

Ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning: Hela den här hösten. Den skrämmer mig för att den är så oplanerad, men jag älskar att veta att vad som än kommer att hända så kommer det att bli så himla himla himla bra. Jag bara vet det. Och jag längtar.

Är det finaste jag vet: när Artie och jag ska gå och lägga oss och han inte alls vill göra det, för det finns så mycket roligt att göra istället, men att så fort jag släcker lampan och lyfter upp täcket så slutar han genast leka, hoppar upp under täcket och bollar ihop sig till en varm liten kanelbulle mot min mage. Och sedan sover vi så hela natten. (Hundar är så himla bäst.)

Läser jag: ingenting. Jag har en hel hög med böcker att ta itu med, men den får vänta till om tre veckor när jag åker bort.

Är jag galet stressad: lägenhetsaffären. Trots att allt är klart känns det lite för bra för att vara sant alltihop. Jag går bara och väntar på att någon ska ringa och säga att allt bara var på skoj.

Lyssnar jag helst på: Get Free med Major Lazer och Amber Coffman.

Drömmer jag om: resan till Calpe som blir av om ett par veckor. Jag ska läsa i solen vid poolen, bada, äta så mycket färsk fårost och vattenmelon och tapas att jag storknar. Sen ska jag vila lite, sen äta mer. Och så blir det katamaransegling, Ibizadans och massor med annars spännande. Längtar så jag blir galen nästan.

Blir jag nostalgisk av: att umgås med en person som jag lärde känna när jag först flyttade hit. Så ofta när vi pratar blir jag nitton år igen, och lever på existensminimum, går på konstskola, spenderar varje natt på Teatron i någon lockhårig pojkes armar, dricker alldeles för mycket vin i ateljéerna, hånglar i snön och kallas för Lambie för att min hud och mitt hår är vita som ullen på ett lamm. Tiden går så himla fort, och de där minnena är inte längre smärtsamma.

xox

Emily