Balans på en solstråle; akt 2.
Bild via Martina Bonnier.
Ett ljus har tänts i mitt bröst. Det glöder, jag kan känna det, och det lyser starkare för varje dag som går. Över fyra månader har gått, en hel sommar nästan, och jag har trots allt lyckats krångla mig ut på andra sidan av alltihop. Varje dag är inte längre en kamp, utan en ny början, ett öppet hav att segla över. Det kanske låter fånigt, absolut, men jag har byggt upp mig själv igen. Rekonstruerat, stärkt och sytt ihop; ännu kanske jag inte är helt hel, men äntligen mår jag bra. På riktigt.
Majjunijuliaugusti, arton veckor som flutit ihop och sprungit mig förbi. Samtidigt har de där arton veckorna visat mig så otroligt mycket fint, som vilka fantastiska människor som finns precis i min närhet, bara ett SMS bort. Alla dessa starka, tålmodiga vänner som plockat upp mig gång på gång och låtit mig vara ledsen. Som fått mig att skratta, eller bara vila helt stilla i solen då och då. Och så ni såklart, mina fina vänner här på bloggen, som förmodligen inte förstår hur mycket era kommentarer kan betyda. Tack, verkligen, ni är helt otroliga.
På väg hem från sista visningen på modeveckan igår märkte jag det där lilla ljuset, jag tror det kallas hopp, och jag kände mig starkare än på länge. Jag är lycklig nu, tillfreds. Och den här hösten kommer att bli helt jävla fantastisk.
Puss!
Emily
Fina Emily. Ville bara säga att jag läser din blogg varje dag. Du verkar så klok och stark. Och så är du väldigt vacker. Och skriver så fint. Det jag uppskattar mest är att man får läsa hur du mår på riktigt (så riktigt det går att visa i en blogg) Du inspirerar nog väldigt många! / Lina
Gud vilken fin kommentar, tack! Jag förstår ju såklart om det blir så på en blogg som min att det blir mycket av det fina och vackra i livet, men för mig är det jätteviktigt att visa mina mänskliga sidor så mycket som möjligt, för ingenting i världen är bara fint och bra hela tiden. Puss!
:) Och det gör att man inspireras och berörs. På riktigt. Jag älskar att du skriver mycket också. Tack för en vacker blogg.
<3
Jag blev helt gråtklar av att läsa det här. Jag är så glad för din skull. Och jag ska tacka jag med, för varje dag inspirerar du mig med dina ord, dina foton och dina kläder.
Åh, du är så fin.
Du påminner ständigt mig om vad som är viktigt i livet, eller nej förresten, du påminner mig om vad som är viktigt i mitt liv. Du påminner utan att ens veta om att du ger mig kloka ord, kloka tankar och glädjen till livet.
Jag vet inte vem du är men jag tror och vill tro att du är en klok, stark, sprudlande och fantastisk människa med en ödmjukhet för livet. Men som självklart har dina brister, precis som alla andra dödliga. Så tack för skönheten, de kloka orden och bristerna. De gör gott för mig och mina brister. Varm kram i höstrusket /Fanny
Tack, verkligen, det där gjorde mig otroligt glad ska du veta. Puss!