För alla tystnader som ryms i en eka på en spegelblank tjärn, och alla vallmofält du cyklat över långt innan jag ens var född.

Morfar är sjuk. Jag vet inte hur mycket, jag vet inte hur illa. Ingen tycks veta, läkarna har inga konkreta svar. Jag åker ut för att träffa honom och mormor när jag är hemma i Småland, och mitt hjärta krånglar runt i bröstet när jag ringer på dörren; jag är så rädd att han inte ska känna igen mig. Men det gör han, och han ler och säger som han alltid gör, ”Nämen, är det Emily?” sådär mjukt och lågt som bara han gör och alltid gjort. Uttalar mitt namn på en gammal småländska som bara han och mormor använder, Emm-ell-i. Som en smekning över håret, och jag är vuxen nu och fyra år gammal på samma gång.

Samtidigt är allting bara en skugga av hur det varit, för han sitter mitt emot mig vid bordet som är dukat med bakelser och kakor, men hans ögon är blanka och inte där. Då och då möter han min blick i tystnad, så som jag hoppas och tror att han alltid bara gjort med mig, och ögonen plirar förtroligt som om vi har en hemlighet tillsammans som inga av de andra runt bordet vet. Då är han morfar igen, så som jag minns honom, för ett ögonblick.

Efter en stund ursäktar han sig och går och lägger sig för att vila, han orkar inte med att träffa människor numer. Det blir för intensivt. När han lämnar rummet är mormor bedrövad, och jag går ut och ställer mig i dörren och ser på honom där han ligger och sover med ögonen slutna och händerna knäppta på bröstet som alltid, och jag tänker på allt han lärt mig. Att tända en brasa, ett rensa fisk, att sitta still i en båt och hålla käft, att älska någon livet ut, att slita för sin familj, hur man klarar sig om man går vilse i skogen, hur man bygger en bro och hur man hoppar över en bäck, för att nämna några få saker. Jag tänker på att han hela min uppväxt och fram till för några år sedan gick upp klockan sex varje morgon och gjorde frukost på sängen till mormor, varje dag. Lingongrova med smör och ost, en kopp kaffe till mormor och en kopp varm choklad till mig. Hur vi eldade i värmepannan för att huset inte skulle vara dragigt och kallt när hon steg upp, och hur jag alltid fick putta in några spetor i lågorna med förtjusning och förskräckelse. Allt det där som vi har delat bara han och jag, saker som han inte orkar längre.

Sedan sitter jag en stund hos honom på sängen och håller hans hand som är sträv på samma sätt som förr trots att det var år sedan han senast höll i en yxa, och han säger att han är så glad att jag kom. Och jag vill inte att det ska vara den sista gången han säger så. Kanske är det inte det heller, men rädslan för den möjligheten gör att jag knappt kan svara honom även om jag lyckas hålla tillbaks tårarna tills vi kommer ut på parkeringen utanför.

Man spenderar hela sitt liv med att samla pusselbitar och lägga dem rätt, för att göra ens tillvaro hel. Det är så orättvist att vissa av de där pusselbitarna sedan långsamt tas ifrån en, ibland när man minst förväntar sig det. Kanske sitter man där med ett pussel utan bitar till slut. Jag vet inte. Oavsett vad som händer ska jag fortsätta tända brasor, rensa fiskar och hoppa över bäckar och älska livet ut, vara någon annans pusselbit. För det har han lärt mig.

xox

Emily