Den lilla kameraguiden; en enkel guide till ISO, bländartal, slutartid och vitbalans.

En kameraguide ni ville ha, en kameraguide det va! Okej, detta är alltså en grundläggande liten guide till hur en digital systemkamera* fungerar. Har ni några fler frågor på temat, eller tycker det verkar krångligt, fråga på i kommentarerna så svarar jag bäst jag kan. Jag har försökt att förklara allting så enkelt som möjligt, eftersom jag vill att alla ska förstå och få ut någonting av guiden, även de som aldrig hållit i en kamera innan.

En digital systemkamera har några centrala huvudfunktioner: bländare, slutare, ISO och vitbalans. ISO och vitbalans finns numer ofta som enklare alternativ på vanliga kompaktkameror också, men då är de förinställda mer eller mindre. Olika märken och varianter på systemkameror har de olika funktionerna placerade på olika ställen, men den huvudsakliga infon om dem hittar man oftast i kamerans display (läs kamerans instruktionsbok för att hitta vart vilken ratt/knapp sitter på just din kamera). Den kan se ut såhär (detta är min Canon eos 60D):

Det här är min kameradisplay då kameran är ställd i läget M, som står för ”manuella inställningar”. (Jag fotograferar alltid i bildformatet RAW, gör det ni också om ni har den möjligheten. RAW-formatet gör att man i väldigt stor utsträckning kan justera bilden i efterhand, och det är ju alltid bra att kunna!) Här syns alltså information om slutartid, bländartal, ISO, exponering och vitbalans, bland annat (vi kan titta på de andra funktionerna nån annan gång, kanske). Såhär funkar de olika komponenterna:

ISO: signalerar ”filmens” ljuskänslighet. Med en analog systemkamera kan man inte påverka ISO, då en analog film redan är anpassad efter ett ISO på hela rullen (t ex är en vanlig filmrulle ofta 200 eller 400). På en digital systemkamera däremot, kan du exponera varje enskild bild enligt vilken ISO du vill! Och enkelt sagt: ju högre ISO desto ljusare bild. Viktigt att veta är att ju högre ISO du ställer in, desto större risk för brus i bilden. Alla ISO-inställningar över, säg, 500 medför ett visst brus. Många digitala systemkameror har dock automatisk brusreducering, vilket innebär att kameran själv kan reglera bruset till en viss gräns. Fotograferar du dessutom i RAW kan du minska bruset själv efteråt i t ex Photoshop. För vanligt dagsljus brukar ISO 400 räcka bra. Vill du fotografera på en mörk plats kan du höja ISO rejält, även om bruset följer med på köpet då. Nu för tiden har de flesta digitala systemkamerorna ISO-tal på upp till 6400 eller mer, och det gör att man kan få ett mörkt rum att se nästan dagsljust ut, vilket är hjälpsamt om man vill fota inuti, säg, en dåligt upplyst kyrka eller på en fest.

Exempelbild där ISO-talet är högt, eftersom ljuskällorna är väldigt få.

Slutartid: eller exponeringstid, som det kallas ibland. Detta är alltså den tid då ”filmen” i din digitalkamera exponeras för ljus. Slutartiden löper mellan ca 1/8000 sekund och, tja, 10-30 sekunder. Ju längre slutartid man använder, desto ljusare blir bilden, men risken att bilden blir oskarp är också mycket större med en lång slutartid. Lång slutartid är bra att använda om man fotograferar någonting med kameran på stativ, till exempel en stadsvy nattetid, eller bilar på en väg nattetid (som då blir ”ljusstreck”, vilket ni säkert förstår). Detta innebär självfallet att kortare slutartid ger en större garanti för skarpa bilder, men ljusinsläppet minskar också vilket innebär att bilden kan bli underexponerad och mörk. 1/8000 s slutartid kan t ex vara nödvändigt om man fotograferar i skarpt solljus, för att bilden inte ska bli för ljus. Genom att kombinera en kort slutartid med ett lågt bländartal kan du ta bra bilder utan blixt även kvällstid, kombinerat med rätt ISO-tal. Kort slutartid är också perfekt om du vill fotografera någonting som rör sig, men fånga det mitt i en rörelse, utan att använda blixt. När jag fotograferar Artie när han leker är ett bra exempel på det.

Exempelbild då slutartiden är väldigt kort, för att fånga Artie mitt i hoppet.

¨
Exempelbild där slutartiden är lång, och bländartalet högt. Kombinationen ger en ljus nattbild med stor detaljåtergivning. Bilden är tagen med stativ och fjärrkontroll, för att garantera skärpa.

Bländare: bländaren reglerar hur mycket ljus som släpps in i kamerahuset. Tillsammans med slutartiden så är bländaren den centrala enhet som gör att bilden exponeras på rätt sätt. Bländartalet anges i f/, och ju lägre talet på andra sidan av f/ är, desto mer ljus släpps in. På det objektiv jag använder mest är bländatalet f/2, vilket gör att jag kan fotografera i mörka miljöer utan att behöva använda en allt för lång slutartid eller ett för högt ISO-tal. Ju högre bländartal, desto mindre bländaröppning, alltså. Bra att veta om bländartal är att detta även påverkar bildens skärpedjup (alltså vilka ”nivåer” i bilden som blir skarpa, förgrund, bakgrund osv). Ju lägre bländartal du använder, desto kortare skärpedjup får du också. Ett lågt bländartal kan alltså vara utmärkt att använda om du vill fotografera någon enskild sak, till exempel ett stilleben, eller ta ett porträtt av någon där bakgrunden är oskarp. Om du däremot vill att hela bilden skall vara skarp i såväl för- som bakgrund så bör du ha ett högre bländartal. Ju högre bländartal, desto längre skärpedjup helt enkelt (bra om man vill fotografera landskap, stadsbild eller en grupp människor).

Exempelbild där bländartalet är lågt, och skärpedjupet är kort (=oskarp bakgrund).

Vitbalans: här ställs bildens färgtemperatur in. Vitbalansen utgår ifrån det ljus som reflekteras i de vita ytor som finns i bilden, och justeras efter det. Detta kan vara ett problem när man fotograferar ljusa eller vita ytor med en digital systemkamera, eftersom den inte alltid har förmågan att hitta ”rätt” färgtemperatur på samma sätt som vi har med blotta ögat. En bild kan alltså få ett ljus som vi tycker blir alldeles för varmt (gult/rött) eller för kallt (blått), och som inte överensstämmer med det vi faktiskt ser. Genom att själv ställa in den vitbalans man vill ha kan man lura kameran att justera färgtemperaturen på rätt sätt, som vi vill ha den. Till exempel vill man ju gärna ha en varmare färgtemperatur i bilden om det man fotograferar ser kallt och blåaktigt ut (t ex lysrörsljus) eller en neutraliserande kall färgtemperatur om det man fotograferar är väldigt gult eller rött (levande ljus eller gulaktiga glödlampor t ex). Vitbalansen ställer man (oftast) in under Meny>Vitbalans>Färgtemperatur. Färgtemperaturen anges i K (som står för Kelvin) och löper mellan 1000 och 10000 K ungefär. Väldigt enkelt sett så kan man säga att ju lägre antal Kelvin, desto kallare blir bildens färgtemperatur, och logiskt sett då så ger alltså ett högre antal Kelvin en varmare färgtemperatur. Lätt va? En vanlig typ av guide som brukar finnas i de flesta systemkamerahandböcker är den här

1000-2000 K – Levande ljus
2500-3500 K – Glödlampa
3000-4000 K – Solnedgång/soluppgång
4000-5000 K – Lysrör
5000-5500 K – Blixt
5000-6500 K – Dagsljus
6500-8000 K – Molnigt
9000-10000 K – Knallblå himmel

Men allt är ju relativt, man får testa sig fram! Eller så kan man vara lat och använda den digitala systemkamerans förinställda vitbalansschema, som ”molnigt”, ”soligt” osv. Det går faktiskt också bra. :) Eller så kan man kalibrera vitbalansen mot en vit yta, men det känns lite överkurs så det kan få bli ett eget inlägg lite längre fram.

Exponeringsskala: slutligen då. Den där lilla mätskalan som man kan hitta både på displayen och i kamerans sökare (titthålet!) anger om bilden, utefter de inställningar du gjort, kommer att bli över- eller underexponerad. I regel är det lättast att satsa på att den lilla pilen ska hamna mitt på skalan, där det står ”0”. Man kan alltså enkelt reglera bildens exponering genom att utgå ifrån ”rätt” exponering vid ”0”, och sedan justera slutare och bländare efter skalan. Vill man till exempel att bilden ska bli lite överexponerad (ljusare) så skall pilen justeras åt höger, mot plussidan, ett snäpp eller två med hjälp av längre slutartid eller lägre bländartal. Detsamma fast omvänt gäller om man vill underexponera bilden; pilen skall flyttas ett par snäpp åt minussidan. Det enklaste sättet att justera pilens plats på skalan är med hjälp av slutartiden, men det gäller att komma ihåg att en lång slutartid riskerar att göra bilden oskarp. Därför får man hela tiden arbeta efter devisen att justera de olika komponenterna ISO, bländare och slutare tillsammans. Fotograferar man till exempel i halvmörker så får man hjälpa slutaren på traven genom att använda ett objektiv med ett lågt bländartal som släpper in mycket ljus, eller höja ISO-talet. Eller så kombinerar man dem båda. Viktigt att komma ihåg är att alla ”ljussituationer” är olika, och om man ska fotografera i manuellt läge (M) så får man vara beredd på att hela tiden justera dessa komponenter så att de kan samarbeta och ge bra bilder. Det finns inga ”rätt” eller ”fel” inställningar, det finns bara olika ljuskällor att arbeta med. Testa, testa, testa!

Sådär ja, det var lite kort om ISO, bländare, slutare, vitbalans och exponering. Hoppas ni tyckte det var en någorlunda enkel och hjälpsam guide.

Puss!

/Emily

* Jag skriver ”digital” eftersom jag misstänker att de flesta av er har just digitalkameror, och inte vanliga systemkameror. Digitala systemkameror har, till skillnad från vanliga systemkameror, en display där man kan styra alla inställningar. Jag har utgått ifrån att era kameror har en sådan display, eller något liknande. Dessutom, har man lärt sig grunderna med hjälp av en digital systemkamera så är det piece of cake att hantera en vanlig systemkamera sen. Win win!